I barndomens fotspår

-

Idag är det jag Erkki som bloggar.
Det är en tidig morgon, året är 1973. Allt är packat för min vistelse på kollo. Trots att jag skrikit och gråtit så tårarna sprutade var det ingen som lyssnade, jag skulle till kollo hur mycket jag än protesterade....bussen kom och jag och brosan klev på. Målet var Sågarsvedens kollo strax utanför Ärla.
Vi sov i en stor sovsal men vi fick inte sova så länge vi ville utan upp och äta frukost....jag var inte ens hungrig, jag ville sova!
En kväll var det disco, killarna i en rad och tjejerna i en rad. Jag ville inte dansa! Jodå det ska du sa personalen. Nä jag rymde och stack ner till stranden med mitt metspö...där fick jag vara ifred i allafall. Badade gjorde jag inte, rädd för vatten som jag var och kallt var det också.
Ringde hem till morsan och sa: JAG VILL INTE VARA HÄR! men va hjälpte det...jag fick stanna kvar.

Jag såg en stig bakom huset och fick nägra av de svenska ungarna att hänga på så vi stack när personalen hade annat för sej. När stigen slutade låg där ett hus, dörren var olåst och med allt det mod som några små ungar kunde uppbringa, gick vi in.Vi ropade halå, hallå, inget svar. Vi drog oss mot dörren och då såg jag en stor skepnad! Då fick vi fart under sulorna! va rädda vi var!
Bäst tyckte jag om att leka nere vid bäcken med barkbåtar.
Efter fyra veckor fick jag äntligen sätta mej på bussen och åka hem. Det var första och sista gången jag var på kollo!

Idag efter 40 åkte vi dit för att se oss omkring. Det mesta var sej likt , bara dassen var flyttade. Som vuxen kan man se hur oerhört vackert det är på kolloplatsen. Många minnen väcktes till liv. Min sambo sa att jag skuttade runt som en liten pojke med ett stort leende. Inte så konstig , jag visste att jag skulle få åka hem direkt!!

Möte på banken

Maniken hade slutat fungera, inte ett liv...den ville inte mer helt enkelt kanske lite överansträngd..
Så vi gick till banken, mannen var med eftersom jag efter ett år här i stan inte hittar speciellt bra. Tycker det mesta handlar om Fristadsorget och där är det fullt med gropar som man kan trilla i om man som jag oftast går och funderar på något nytt projekt...
Men i dag var det alltså projekt felsöka maniken. Vi kom in på banken och tog vår nummerlapp. Det var några nummer före. På samma bänkrad satt en liten tant med vit mössa, klarröd jacka och mycket blonderat hår uppsatt i två flätor. När vi skulle sätta oss la hon armen på stolen intill sej och markerade att någon närkontakt ville hon inte ha. Sen kom det iallafall en gubbe och snodde den platsen, då reste sej tanten och gick till några andra bänkar. Plötsligt ropades många nummer upp ingen reagerade så det blev vår tur. Då kom tanten ångandes för hon hade ett nummer tre nummer tillbaka. Hon började tala med kassörskan om det fanns fler karameller än de på bordet? Kanske några bakom disken? Nä det fanns det inte. Då ville hon ha 10 guldtior och 10 silverfemmor, vilket hon också fick. Måste erkänna att vi fortfarande funderar på vad hon ska göra med dem....
Jaja vi fick iallafall batterier till maniken och nu vill den fungera.
Tänk om tanten drar ut alla sina tänder och själv leker tandfe...

En man i byrån

Efter mycket stök och bök, med kläder i sängbord, tröttnade vi på våra dåliga eller obefintliga förvaringsmöjligheter. Mycket letande blev det, fram  och tillbaka. Mannen är en van  blocket letare och hittade en byrå med sex lådor. Lagom sliten av tidens gång. bra pris också. Frågan var hur vi skulle transportera den....men som den optimistiske man han är , tog han måttbandet och gick ner till bilen. Kom tillbaka och konstaterade att det skulle gå fint!

FAKTA

Vi har en Huyndai I 10 och vi skulle transportera en byrå som var 140 cmlång och 80 cm bred.

När vi kom fram till Västerås, det är ca 3,5 mil såg vi att byrån var precis det vi ville ha men den var stor i förhållande till bilen.Han som sålde måste ha funderat hur vi i allsin dar ens kunde tro att det skulle gå...

Men som den vänliga själ han var så hjälpte han oss att trycka in vår byrå.. den fick ha benen utanför bilen, byrån alltså inte försäljaren, haha. Sen var det dags att knöla in oss själva, mannen är 186 cm lång....ett tag funderade jag på att lägga honom i byrålådan eller sälja honom på bakluckeloppis. Men han fick följa med , smile
Vi tog alla småvägar och körde i 40 km i timmen, vi kanske skulle kunna ha en EUbil??
ja ja hem kom vi och en snäll vän hjälpte till att bära upp vår byrå, tack.
Vi tyckte att det var konstigt att inte Blondie kom och mötte oss när vi kom hem....inte så konstigt eftersom hon suttit instängd i klädkammaren hela dagen...
Nu är det kväll och det hettar i kinderna för mycket luft har vi fått i dag genom en öppen baklucka, smile

Snetramp i hierarkin

En blogg måste innebära att man själv avgör hur mycket man vill utelämna eller hur?

I kväll ska jag utelämna människor som inte kan försvara sej och det med vett och vilja eftersom detta är mitt försvar.

En jordfästning stundar. Givetvis svårt för de anhöriga. Om det då finns expertis på nära håll borde det välkomnas, eller? Icke, inte om den som satt sej själv på det högsta trappsteget, anser sej vara förmer och den som är expert är kvinna, då rasar patriarkatet!

Det blir ändå många frågor till experten där syskon agerar ombud. Men som jag sagt tidigare, jag (experten) kan gruppdynamik på mina fem och således svarar jag inte. Sambo och jag är eniga. Många samtal och nu är även han expert, fast bara i smyg :)

Allt eskalerar ju närmare jordfästningen kommer.
Till sist brister patriarken och skriker i telefonen: allt det här är din djävla kärrings fel!!!

Då trädde de mest primitiva delarna av min hjärna igång.

Mitt fel för att jag ville hjälpa till???
Okey själv är han outbildad och lever med en asiatisk kvinna som knappt kan något mer än att göra vårrullar och passa upp sin man...det är klart att en svensk välutbildad kvinna blir ett hot....

Övriga tankar håller jag inne med...men jag har varit rektor för SFI och träffat många asiatiska kvinnor och deras icke asiatiska män.....jag har ingenting gott att säga över huvudtaget, ingenting

FIRO

Gruppdynamik

Alla har vi roller och inte bara en utan många olika. Privat, familjen, förhållandet, vänkretsen. Det gäller att hitta sej själv i alla dessa konstellationer som Du och vi alla ingår i...

Så kommer tillfället då Du ska ingå och tillhöra en ny grupp, det första som händer är att det skapas en TILLHÖRAFAS både Du och de som finns i gruppen vill bli accepterade, funderingar på om Du passar in och vill vara med?
En kortare andningspaus infinner sej.

Därefter kommer den jobbiga ROLLSÖKNINGSFASEN, nu kan det storma rejält och konflikter blossar upp. Gamla värderingar och rutiner sätts på prov. Vem ska leda? Undergrupper bildas. Du funderar på om Din kompetens respekteras? Frågetecknen är många i denna fas.

I bästa fall har en gemensam identitet för gruppen skapats och konflikterna har blivit synliga. Gruppdeltagarna har hittat sina roller.


ÖPPENHETSFASEN

Nu är klimatet bra och rollerna klara. Man kan hantera problem.
Allt borde nu vara frid och fröjd.....men som med alla grupper, händer plötsligt något och gruppen backar några steg, dags att söka roller igen....

Och vad händer om det kommer in någon i gruppen som har god kunskap om gruppdynamik och vägrar foga sej till gamla invanda mönster?   SVAR: Det krockar!!!

Och nu kommer frågan, ska Du anpassa dej till något Du inte kan stå för? Nä självklart inte.
Som Axel Targama sa: Du måste förstå hur den Du möter förstår för att kunna mötas....sant men Du kan också använda det tänkesättet för att kunna stå stark och tro på din egen förmåga.
För något som är alldeles säkert: det är Du som är ansvarig för ditt liv, alla andra har fullt upp med sitt

Det är skönt och bli vuxen och faktiskt tro på sin egen förmåga samt totalt strunta i de krav som omgivningen vill att Du ska utföra för att det ska kunna underlätta för dem, men krångla till det för dej.

Som avslutning vill jag säga: om Du inte har körkort och bil, då har Du valt bort ett liv med bil, enkelt eller hur? Haha

Vad är det som tar sån tid?

Lördagarna är oftast den dag då vi städar och fixar. När vi är klara doftar hela våningen av Ajax. Det känns fräscht och både människor och djur nyser betydligt mindre.
Blondie var med och städade, speciellt på tv bänken , den hemska. Bänken är svart och högblank....tar alltså sin lilla tid att torka.

Sen är det mycket som ska rollas med klädborste, så inte folk tror att vi människor här har päls....

Efter städningen var det dags för mat. Idag hade vi gjort det enkelt för oss, pizzakit. Allt gick snabbt och fort, ända tills vi skulle öppna tonfiskburkarna...för då måste man ha en konservöppnare och det har vi men vi kunde inte hitta den. Tänk att en sådan liten manick kan ställa till det så att vi höll på och få svälta!!
Nåja, den kom fram från sitt gömställe och vi är alla mätta, även katterna. Vi hade glömt och sätta tillbaka deras matskålar efter att vi skurat dem..


Trevlig kväll

Morgonstund har....i mun

Om Blondie varit en människa, vilket hon inte är , tror vi hon hade beskrivit sin morgon så här.

Orolig natt, matte kan aldrig ligga still och jag sover tätt intill och snurrar med. 

Blev hungrig , syrran också. Vi hjälptes åt att stirra på matte , nära, nära. Till sist slickade jag henne på näsan det brukar alltid hjälpa. Matte gick upp utan glasögon då är det spännande och se vilken mat vi får. Idag var den god.

Sen började vi leka jagis, syrran och jag. Vi sprang över husse, han vaknade inte.

Matte gjorde frukost och då vaknade husse. Husse och jag behövde gå på toaletten samtidigt. Undrar var för människorna har en stol med hål i?  Tänkte att den provar jag också och det gjorde jag, plopp, ojdå.........hamnade i duschen, det var inte kul. Husse har plåster nu och matte några rivsår....

Sen tog det flera timmar innan jag var torr igen....då somnade jag i mattes famn....

Trevlig helg

Vi är sakletare

Eftersom vi samlar på allt, ja inte riktigt allt....men i allafall plåtburkar, filmisar och bokmärken, bestämde vi oss för att börja namna våra saker. Lite klurigt var det att få till en logga som kändes bra.

Våra plåtburkar börjar att fyllas med bokmärken och filmisar
. Frågan är nu om vi ska namna alla filmisarna?

Vi har t.o.m ett bokmärke med Hyacinth :) Vilket var ditt favoritbokmärke?

Allt gott

Vi slappnar av och litar till livet

Dröm om morgondagen
Minns gårdagen
Lev idag


Tänker ta upp ett känsligt ämne.

Att träffa kärleken på äldre dagar, är inte bara frid och ro. Utan det visade sej att många i vår omgivning, absolut inte alla , tog ett strypgrepp på oss och skulle bestämma hur vi skulle leva. Ibland var förståelsen noll att vi ville ha mycket ensamtid.....samtidigt är det så att vare sej du är 18 eller 50 så slår kärleken till med full kraft...

Några konflikter har det blivit och det har snackats skit...

Men vi går i enad front och lever IDAG i kärlekens tecken.

Framför allt : Vi slappnar av och litar till livet !

Minnet av en kvinna

Hon satt på sin balkong, det var varmt och hon hade bara rosorna på sej. Hon väntade spänt snart skulle han komma och ha en kvinna med sej, en svensk med mycket utbildning.....

De kom och byxorna åkte på. Kaffet var gott och hon tog tre bitar av tårtan, diabetes men va gjorde det, inte varje dag lillpojken fyllde år.

Minnet var inte det bästa och hon glömde hela tiden att kvinnan inte kunde finska. Du måste prata svenska sa sonen, hon kan inte finska..

Det var varmt ute och stegen hem till mellansonen var tunga, mycket tunga. Det var inte långt så till sist satt de tätt tillsammans i soffan. Lillpojkens kvinna satt närmast och plötsligt tog hon upp en liten fläkt ur handväskan, den knyckte hon snabbt men en harang på finska :)

Kort skickades runt svårt och se utan glasögon, de låg på bordet men lillpojkens kvinna hade på sej ett par riktigt tjusiga, de tog hon <3

Mat hemma hos lillpojken, gott och så mysigt och pusigt de hade. Detta upprepades många gånger.

En sjal, mössa och tofflor virkade lillpojkens kvinna till henne, hon blev så glad.

Det blev sjukhus och hennes kropp blev svagare trots det fanns det en man som blev mycket förtjust i henne, hennes utstrålning var det inget fel på.

Slutet kom fort och nu är hon hos sin man som hon levt utan i så många år.....
Det är tomt och sorgen är stor

Vila gott nu